Dikt: Ja visst gör det ondt när knoppar brister av Karin Boye

I dag hørte jeg at våren er kommet. Litt duskregn, fuglene kvitrer som gale og det er spesielt fint å høre ærfuglens «stemme».  Det var så befriende å høre. Særlig etter tre intense dager i Oslo.  

Det er nok en stund til «knopper brister», men jeg tenkte på diktet til Karen Boye i morges der jeg gikk og hørte på «englekoret», fuglene. Bildene ble tatt sommeren 2012

Ja visst gör det ondt när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
- tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt at vara ovuss, rädd och delad,
svårt at känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra
-svårt at vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsle längre håller,
glömmer at de skrämdes av det nya,
glömmer at de ängslades för färden
-känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen."